Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag känner mig nu.
Det är märkligt.
Ensam med mina funderingar, min smärta och min sorg.
Folk omkring mig tröttnar på att lyssna och då slutar jag berätta. De låtsas att de bryr sig när jag vet att de skiter i vilket. De har gått vidare. Jag har det inte.
För en gångs skull står jag och stampar på samma ställe med min sorg. För en gångs skull. Och när jag behöver stöd går andra vidare.
Jag ska också sluta bry mig om andras känslor. Alla i min omgivning är så vana vid att jag alltid lyssnar, kommer med råd och bryr mig.
No more säger jag bara.
Jag orkar inte lyssna längre. Så håll käften.
Att kliva in i spelens värld genom cosplay
6 månader sedan
2 kommentarer:
Men kära hjärtat. Vad ledsen jag blir att du är ledsen...
Jag känner igen det där. När jag slutade bry mig om vissa människor i min omgivning så försvann de. Då fick jag verkligen se hur lite de brydde sig om mig egentligen, när jag inte hade något att erbjuda liksom...
Men kan det vara så att folk inte fattar att du är ledsen? Du har ju en väldigt stark personlighet, en sådan man tror inte behöver hjälp liksom (jag hoppas jag gör mig förstådd här). Och folk inte vågar "tränga sig på"... *spekulerar lite*
Men är det så att du känner att folk inte bryr sig så ska du inte bry dig tillbaka. Slösa inte energi på det. Lita på magkänslan.
Kram!
Jag uppfattas som väldigt stark. Det vet jag. Och jag är stark. Men jag kan tycka att mina närmaste borde förstå att jag inte klarar hur mycket som helst.
Skicka en kommentar